Jag är lite osäker på när det startade. Men jag tror att jag går på toa någon gång mellan fyra och halv fem på lördag morgon när jag känner en välkänd molande värk i nedre delen av magen och jag tänker att – Nu så, kanske det äntligen är på gång! Tar två Alvedon med förhoppningen om att få sova lite till under morgonen.
Jag vaknar några gånger till och känner mig mer och mer säker på att det är förlossningsvärkar på gång. Alvedonen gör ingen som helst nytta. Ännu mera säker blir jag när jag inser att slemproppen lossnat.
Framåt halv nio vaknar vi alla tre. M låg i vår säng. Jag tittar på A och säger till honom att jag tror bestämt att vi ska ha barn idag. Runt nio kliver vi upp och plockar lite i huset innan vi sätter oss för att äta frukost. Jag startar värkklockan på mobilen, men tycker inte att det funkar så bra att mäta värkarna med den. Det är för mycket som kommer emellan och en del värkar är jättelånga, andra är korta och intervallet mellan är också väldigt ojämnt. Så jag antar att det är ganska långt kvar. Halv tio ungefär sätter vi oss för att äta frukost. Vi sitter och småpratar och jag säger till A att som det känns nu så föds nog barnet runt fyra i eftermiddag. Jag får i mig en halv macka, avbruten av att jag måste upp och stå för att andas igenom värkar. M tittar på mig och undrar ideligen vad jag gör. Jag svarar tålmodigt mellan värkarna att jag håller på att föda barn och att mamma har lite ont, men att det inte är någon fara. Strax före 10 skickar jag ett sms till K för att kolla att hon kan komma under dagen. Jag skriver att definitivt inte den närmaste timmen, men någon gång under dagen kommer det att ske! Får till svar att det bara är att höra av sig när det är dags. Efter sms:et bestämmer jag mig för att ta en paus i frukosten. Jag är visserligen väldigt hungrig – men känner att det inte vore så dumt med en dusch. Duschen är ljuvlig och det är jätteskönt med de varma strålarna mot magen när värkarna kommer. När jag kommer ut ur duschen lägger jag mig ett par minuter i sängen igen och andas igenom ett par värkar som känns helvetiska. Inte nog med att det gör ont – till råga på allt så måste skrutten i magen hålla på och böka också – vilket leder till att det gör ännu ondare! (Nu i efterhand inser jag att det jag kände var när bebisens huvud skruvar sig ner i bäckenet – ja, det är då det gör som ondast…)
Jag tar mig upp och inser att vi måste åka in till förlossningen. Något undermedvetet säger mig att nu är det verkligen dags! Jag frågar A om han ringt till sin mamma. Det hade han inte, för det var ju inte så bråttom? Snälla ring nu på en gång, och sen ringer du till K på en gång och ber dem komma. Själv ringer jag till förlossningen och pratar med en jättegullig barnmorska. Hon frågar om vattnet gått och jag svarar att det har det inte, hon frågar även om värkarna är regelbundna och jag konstaterar att förutom under vårt samtal som kommer de i princip hela tiden. –”Ja, det är ju ditt andra barn, så du vet bäst själv när det är dags att komma. Du är välkommen in när som helst för en kontroll.”
Efter samtalet med förlossningen tittar jag på A och säger, -”jaha, bara för att jag pratade med dem så försvann värkarna! Som vanligt!” ( När jag skulle föda M var vi in tre gånger och blev hemskickade igen. Tre gånger var värkarna så starka att jag inte klarade av att vara kvar hemma och tre gånger försvann värkarna innan vi ens kom fram… Så jag ville verkligen inte åka in för att bli hemskickad den här gången!)
- Vad gör vi då undrar A? - Vi åker, säger jag för nu känns det superkonstigt! Värkarna har kommit tillbaka och medan jag går omkring och andas igenom dem (och kommenderar A till att packa och ta med en massa grejer) så känns det plötsligt som att jag har som ett bebishuvud mellan benen och det spänner på ett jättekonstigt sätt! A startar bilen, lägger ut skydd på sätet ifall vattnet skulle gå på väg in, packar in alla väskor och så väntar vi på att K och H ska komma. Jag står i hallen med handen på dörrhandtaget och känner att nu får taxin komma snart! Då spricker det till och blir alldeles varmt och blött mellan mina ben. Vattnet har gått! Av med alla blöta kläder inklusive skor och på med nya. Precis när jag ska ta på mig torra trosor och en blöja (som jag av någon outgrundlig anledning sparat sen förra gången!) Kommer K och H in genom dörren. De möts av en förvirrad A som springer omkring och letar efter ett par mamma-byxor åt mig och ett illvrål från mig i sovrummet.
- ”Jag skämtar inte, jag får panik, jag föder barn NU!” Skriker jag till A när jag känner min första krystvärk.
På något sätt får jag på mig ett par byxor och skor (inga strumpor) en munkjacka över linnet och så ut i bilen. Jag vinkar ett snabbt hej till stackars K och H i hallen, men jag vet att de förstår att jag inte var oförskämd med flit.
Jag hinner få några krystvärkar till på väg in till förlossningen, som jag pustandas igenom för att inte krysta. Vi blir mötta av den barnmorskan som jag talade med i telefon och hon erbjuder mig en rullstol så jag ska slippa gå till förlossningsrummet, men att försöka sätta sig mitt i en krystvärk är omöjligt. Vi bara går säger jag istället.
Väl inne på rummet kastar jag av mig alla kläder och sätter på mig en patientskjorta. BM försöker sätta en CTG, men det är ingen idé. Barnet är på väg. Hon ber mig lägga mig i sängen för att kunna göra en vaginal undersökning. Samtidigt ringer hon efter en annan BM. Hon som tog emot oss har det som uppgift under dagen, att ta emot och skriva in, sen är det andra som förlöser. När den andra BM kommer in visar det sig att det är R, min klasskompis från mellan- och högstadiet. Hon tittar på mig och säger att det går inte, så de två kollegorna byter plats och första BM, C stannar med mig. Jag blir erbjuden lustgas, men tackar nej. Det funkar så bra med profylaxandningen – så jag vill inte lära om att andas rätt i masken. Dessutom blev jag av med lustgasen när jag skulle krysta förra gången och nu är det ju bara krystning som gäller. C frågar om det finns någon förlossningsställning jag föredrar och jag vill gärna försöka knästående i sängen. Så jag vänder mig om från sittande till knästående och slappnar av och andas. Då säger C – när det kommer en värk så är det bara att föda Anna!
Det kommer en värk och det är häftigt att känna hur jag bara behöver andas, för kroppen gör det tunga jobbet. Jag tar i lite av viljekraft också, men det är mest mot slutet av värkarna för att inte det undermedvetna ska jobba mot smärtan. Det gör naturligtvis skitont och bränner av bara den (du som fött vaginalt vet vad jag menar – men det går ju inte att beskriva) men kroppen jobbar på bra och efter 3 krystvärkar säger C att nu står huvudet i öppningen, på nästa värk är bebisen ute! Så på nästa värk tar jag i lite extra och så känner jag hur först huvudet och sedan resten av bebisen ”rinner” ur mig.
Jag andas några gånger och gråter kanske till och med en glädjetår innan jag sträcker ner händerna mellan mina ben och tar emot en liten, hal alldeles underbart ljuvlig bebis. Jag tittar lite snabbt och säger till A: -”Det ÄR en liten kille!”.
Vi får bekanta oss lite med varandra bara vi tre innan C kommer tillbaka och A får klippa navelsträngen. Sen klämmer hon mig på magen och drar lite i navelsträngen så jag får hjälp att krysta ut moderkakan. Sen följer lite administration och vi konstaterar att jag blev inskriven på förlossningen kl. 11.15 och lillprinsen är född 11.24. Han var 51 cm lång och vägde 3828 g när han föddes.
Jag sprack lite och fick sys med 3 stygn (samma antal som med M). Tack och lov att det inte var mer med tanke på hur fort det gick.
Att jämföra den här förlossningen med den första går i princip inte. Den första förlossningen var hemsk, och den här var underbar. Det enda jag kunde önskat annorlunda var att jag gärna hade varit på förlossningen en timme tidigare, så att jag hade hunnit installera mig och förbereda mig och kanske framför allt A på att nu kommer bebisen väldigt snart. Men det är så nära en drömförlossning man kan komma!
Trött men lycklig!
