Det kändes i alla fall jättebra. Eller i alla fall så bra som det kan kännas när man inser att dagis är en pedagogisk förvaringsplats för det bästa man har medan jag är på jobbet. Någonstans i hjärtgropen så funderar jag på om vi prioriterat rätt. Vi kanske borde ha valt bort huset och prioriterat om våra vanor, så att vi hade haft råd att vara en som arbetar och en som var hemma med M. Eller kanske jobbat deltid båda två. Tiden går ju så fort och innan vi vet hur det gått till så kommer hon att ta studenten och flytta hemifrån. Men sen så tänker jag att det finns kvalitet i att bo i hus och ha en egen stor trädgård att leka i, eget rum osv. Dessutom vet jag att jag älskade att gå på dagis, och det vi sett hittills av M på tex öppna förskolan bådar för att hon också kommer att gilla dagis.
Men som sagt, det kändes bra. Förskoleläraren vi pratade med verkade vettig, de har bra aktiviteter och låter barnen leka fritt blandat med pedagogisk verksamhet. A verkade gilla att de arbetar med matematik, och jag gillar att de arbetar med språket. Det blir ju en oslagbar kombo ;). Sen ritar och målar de mycket, leker med vattenlek, är ute en stund varje förmiddag. Men viktigast var att M verkade trivas. Hon tittade sig nyfiket och förväntansfullt i kring och verkade avslappnad i min famn när vi gick runt. Allt detta kombinerat gör att det är med tillförsikt som jag nu inväntar M:s första dagis-dag. Men jag är ändå tacksam över att A tar inskolningen. Jag är inte riktigt redo för nästa steg än känner jag, så jag känner att det är bäst att jag iakttar det lite från sidan där jag kan komma med glada hejarop.
Jag har ibland samma tankar som du. Men så inser jag att Elsa älskar att vara på dagis. Hon pratar om dagis när hon inte är där, om kompisarna, personalen, etc. Det gör att jag känner mig mer lugn. Hon blir aktiverad på ett sätt som vi kanske inte alltid hinner med hemma, hon får leka med barn i hennes ålder. Så jag försöker trycka undan känslan när den kommer. Det var värst i början, hon var så liten tyckte jag. 1 år och 3 månader. Usch. Nu är det en stor och kavat dam på 2 år som stortrivs. Idag när jag var på midsommarfirande och tog med henne hem före hon ätit mat ville hon INTE gå hem. Så roligt har hon. Så jag är övertygad om att det kommer bli samma sak för M. Och värst för dig. ;-)
SvaraRadera