Nu kan jag ju inte skylla vår dåliga nattsömn endast på M, för det vore orättvist. Sen är jag lite kluven. Å ena sidan så tycker jag att alla ska sova i sin egen säng när vi nu har förmånen att ha en varsin. Å andra sidan så känner jag att om hon behöver tryggheten i att vara nära oss så borde hon få det. Barnen är ju bara små en gång i livet. Därför känns det lite taskigt att följa med henne tillbaka till hennes rum och lägga henne där. Dessutom finns ju risken att den förälder som följer henne tillbaka också somnar i hennes säng och hur skönt är det? Det finns ju en massa alternativ på hur man kan göra. Ett skulle ju vara att ge damen en bredare säng, så att hon och en vuxen gott kunde sova tillsammans, men hennes rum är i minsta laget och vi vill ju att hon ska ha utrymme att leka på också. Ett annat alternativ är att vi slutar med nattsnutt på mamma och flyttar in lillebror i M:s rum. Förhoppningsvis skulle det leda till att de båda känner att de har sällskap av varandra och känner trygghet i det. Det känns som ett fullgott alternativ, så då ska vi bara hitta ett bra tillfälle att sluta amma på. För jag inser att det är dags att ge upp nu. F behöver verkligen inte amningen och numera ammar jag mest för att det är bekvämt och för att jag är för lat för att ta tag i idet. Men han får repa sig helt efter operationen först.
Vad F pysslar med när jag bloggar? Sover förståss!
