ett återbesök med blandade känslor

Jag har fått besök av en gammal vän. Vi har inte setts på länge och jag måste säga att trots att hon funnits i mitt liv sen 12-års åldern så var återseendet inte särskilt glatt från min sida. Jag gillar bäst när hon (av rätt anledning) hållit sig borta. Samtidigt så innebär besöken att jag vet att jag är någorlunda frisk och mår bra. Så det är bara att bita i det sura äpplet och välkomna henne när hon kommer en gång i månaden. Tids nog slutar hon att dyka upp och och då kommer jag säkert att sakna henne. Så med blandade känslor hälsar jag Tant Röd välkommen tillbaka i mitt liv.

Lånad här: http://twentytwowords.com/2011/09/23/the-menstruation-fairy/

1 år

För ett år sedan bosatte du dig i mitt hjärta och där kommer du alltid att bo. Sedan dess har jag ägnat månader åt att försöka lära känna dig på avstånd. Nu är du här och varje dag med dig är bättre än den förra. Min älskade skatt!

Förlossningsberättelse

Jag är lite osäker på när det startade. Men jag tror att jag går på toa någon gång mellan fyra och halv fem på lördag morgon när jag känner en välkänd molande värk i nedre delen av magen och jag tänker att – Nu så, kanske det äntligen är på gång! Tar två Alvedon med förhoppningen om att få sova lite till under morgonen.

Jag vaknar några gånger till och känner mig mer och mer säker på att det är förlossningsvärkar på gång. Alvedonen gör ingen som helst nytta. Ännu mera säker blir jag när jag inser att slemproppen lossnat.

Framåt halv nio vaknar vi alla tre. M låg i vår säng. Jag tittar på A och säger till honom att jag tror bestämt att vi ska ha barn idag. Runt nio kliver vi upp och plockar lite i huset innan vi sätter oss för att äta frukost. Jag startar värkklockan på mobilen, men tycker inte att det funkar så bra att mäta värkarna med den. Det är för mycket som kommer emellan och en del värkar är jättelånga, andra är korta och intervallet mellan är också väldigt ojämnt. Så jag antar att det är ganska långt kvar. Halv tio ungefär sätter vi oss för att äta frukost. Vi sitter och småpratar och jag säger till A att som det känns nu så föds nog barnet runt fyra i eftermiddag. Jag får i mig en halv macka, avbruten av att jag måste upp och stå för att andas igenom värkar. M tittar på mig och undrar ideligen vad jag gör. Jag svarar tålmodigt mellan värkarna att jag håller på att föda barn och att mamma har lite ont, men att det inte är någon fara. Strax före 10 skickar jag ett sms till K för att kolla att hon kan komma under dagen. Jag skriver att definitivt inte den närmaste timmen, men någon gång under dagen kommer det att ske! Får till svar att det bara är att höra av sig när det är dags. Efter sms:et bestämmer jag mig för att ta en paus i frukosten. Jag är visserligen väldigt hungrig – men känner att det inte vore så dumt med en dusch. Duschen är ljuvlig och det är jätteskönt med de varma strålarna mot magen när värkarna kommer. När jag kommer ut ur duschen lägger jag mig ett par minuter i sängen igen och andas igenom ett par värkar som känns helvetiska. Inte nog med att det gör ont – till råga på allt så måste skrutten i magen hålla på och böka också – vilket leder till att det gör ännu ondare! (Nu i efterhand inser jag att det jag kände var när bebisens huvud skruvar sig ner i bäckenet – ja, det är då det gör som ondast…)

Jag tar mig upp och inser att vi måste åka in till förlossningen. Något undermedvetet säger mig att nu är det verkligen dags! Jag frågar A om han ringt till sin mamma. Det hade han inte, för det var ju inte så bråttom? Snälla ring nu på en gång, och sen ringer du till K på en gång och ber dem komma. Själv ringer jag till förlossningen och pratar med en jättegullig barnmorska. Hon frågar om vattnet gått och jag svarar att det har det inte, hon frågar även om värkarna är regelbundna och jag konstaterar att förutom under vårt samtal som kommer de i princip hela tiden. –”Ja, det är ju ditt andra barn, så du vet bäst själv när det är dags att komma. Du är välkommen in när som helst för en kontroll.”

Efter samtalet med förlossningen tittar jag på A och säger, -”jaha, bara för att jag pratade med dem så försvann värkarna! Som vanligt!” ( När jag skulle föda M var vi in tre gånger och blev hemskickade igen. Tre gånger var värkarna så starka att jag inte klarade av att vara kvar hemma och tre gånger försvann värkarna innan vi ens kom fram… Så jag ville verkligen inte åka in för att bli hemskickad den här gången!)

- Vad gör vi då undrar  A? - Vi åker, säger jag för nu känns det superkonstigt! Värkarna har kommit tillbaka och medan jag går omkring och andas igenom dem (och kommenderar A till att packa och ta med en massa grejer) så känns det plötsligt som att jag har som ett bebishuvud mellan benen och det spänner på ett jättekonstigt sätt! A startar bilen, lägger ut skydd på sätet ifall vattnet skulle gå på väg in, packar in alla väskor och så väntar vi på att K och H ska komma. Jag står i hallen med handen på dörrhandtaget och känner att nu får taxin komma snart! Då spricker det till och blir alldeles varmt och blött mellan mina ben. Vattnet har gått! Av med alla blöta kläder inklusive skor och på med nya. Precis när jag ska ta på mig torra trosor och en blöja (som jag av någon outgrundlig anledning sparat sen förra gången!) Kommer K och H in genom dörren. De möts av en förvirrad A som springer omkring och letar efter ett par mamma-byxor åt mig och ett illvrål från mig i sovrummet.

- ”Jag skämtar inte, jag får panik, jag föder barn NU!” Skriker jag till A när jag känner min första krystvärk.

På något sätt får jag på mig ett par byxor och skor (inga strumpor) en munkjacka över linnet och så ut i bilen. Jag vinkar ett snabbt hej till stackars K och H i hallen, men jag vet att de förstår att jag inte var oförskämd med flit.

Jag hinner få några krystvärkar till på väg in till förlossningen, som jag pustandas igenom för att inte krysta. Vi blir mötta av den barnmorskan som jag talade med i telefon och hon erbjuder mig en rullstol så jag ska slippa gå till förlossningsrummet, men att försöka sätta sig mitt i en krystvärk är omöjligt. Vi bara går säger jag istället.

Väl inne på rummet kastar jag av mig alla kläder och sätter på mig en patientskjorta. BM försöker sätta en CTG, men det är ingen idé. Barnet är på väg. Hon ber mig lägga mig i sängen för att kunna göra en vaginal undersökning. Samtidigt ringer hon efter en annan BM. Hon som tog emot oss har det som uppgift under dagen, att ta emot och skriva in, sen är det andra som förlöser. När den andra BM kommer in visar det sig att det är R, min klasskompis från mellan- och högstadiet. Hon tittar på mig och säger att det går inte, så de två kollegorna byter plats och första BM, C stannar med mig. Jag blir erbjuden lustgas, men tackar nej. Det funkar så bra med profylaxandningen – så jag vill inte lära om att andas rätt i masken. Dessutom blev jag av med lustgasen när jag skulle krysta förra gången och nu är det ju bara krystning som gäller. C frågar om det finns någon förlossningsställning jag föredrar och jag vill gärna försöka knästående i sängen. Så jag vänder mig om från sittande till knästående och slappnar av och andas. Då säger C – när det kommer en värk så är det bara att föda Anna!

Det kommer en värk och det är häftigt att känna hur jag bara behöver andas, för kroppen gör det tunga jobbet.  Jag tar i lite av viljekraft också, men det är mest mot slutet av värkarna för att inte det undermedvetna ska jobba mot smärtan. Det gör naturligtvis skitont och bränner av bara den (du som fött vaginalt vet vad jag menar – men det går ju inte att beskriva) men kroppen jobbar på bra och efter 3 krystvärkar säger C att nu står huvudet i öppningen, på nästa värk är bebisen ute! Så på nästa värk tar jag i lite extra och så känner jag hur först huvudet och sedan resten av bebisen ”rinner” ur mig.

Jag andas några gånger och gråter kanske till och med en glädjetår innan jag sträcker ner händerna mellan mina ben och tar emot en liten, hal alldeles underbart ljuvlig bebis. Jag tittar lite snabbt och säger till A: -”Det ÄR en liten kille!”.

Vi får bekanta oss lite med varandra bara vi tre innan C kommer tillbaka och A får klippa navelsträngen. Sen klämmer hon mig på magen och drar lite i navelsträngen så jag får hjälp att krysta ut moderkakan. Sen följer lite administration och vi konstaterar att jag blev inskriven på förlossningen kl. 11.15 och lillprinsen är född 11.24.  Han var 51 cm lång och vägde 3828 g när han föddes.

Jag sprack lite och fick sys med 3 stygn (samma antal som med M). Tack och lov att det inte var mer med tanke på hur fort det gick.

Att jämföra den här förlossningen med den första går i princip inte. Den första förlossningen var hemsk, och den här var underbar. Det enda jag kunde önskat annorlunda var att jag gärna hade varit på förlossningen en timme tidigare, så att jag hade hunnit installera mig och förbereda mig och kanske framför allt A på att nu kommer bebisen väldigt snart. Men det är så nära en drömförlossning man kan komma!

Trött men lycklig!

kanske, kanske inte

BF+7 idag.

A tror att jag går åtta dagar över tiden med den här bebisen också, eftersom jag gick över åtta dagar med M. Inte så dum gissning kanske, men eftersom jag blev igångsatt så vet jag inte om den teorin stämmer.

Idag har varit en seeeg dag. Jag klev upp och gjorde i ordning M. Måndagar är hennes rehab-bad dag och morfar kom och hämtade henne halv nio. Jag satte mig vid datorn en stund och efter ca 45 minuter så hoppade jag in i duschen. Hade planerat att jag skulle iväg till affären och köpa bröd till morgondagens frukost samt lax till kvällen, men efter duschen hoppade jag i myskläderna och sen var standarden liksom satt för idag. Det kan ha berott på att jag inte sov något mellan 5.30 och 7.30 men idag var jag sååå trött! Läste en stund innan M kom hem och sen har jag hängt med henne. Ätit lunch, sovit (jag sov, men tror att M bara vilade) ritat, spelat memory, kollat på kort och film, läst en bok, ätit mellis och så har M hjälpt mig med tvätten.

När vi skulle kliva upp i morse så lade jag handen i en blöt fläck och upptäckte att M:s blöja inte hållit torrt. Så alla lakan, madrasskyddet och den plastade frottén åkte i tvätten. Det är vid sådana tillfällen som jag är evigt tacksam för torktumlaren!

Ser förresten fram mot att slippa sova på plastad frotté. Jag menar idén är strålande speciellt när man vill skydda madrassen mot fostervatten, och barnkräk, bajs och kiss - sånt som tyvärr hamnar i föräldrasängar ibland. Men fy vad det blir varmt och svettigt! Och då har vi ändå en supertunn bäddmadrass som madrasskydd över för att inte ligga direkt på den plastade frottén.

Förresten, hur tänker man när man tillverkar och säljer bäddmadrasser som ska tåla tvätt och torktumling MEN som krymper max 5%. Varför tvättar man inte tyget och stoppningen först och sen syr bäddmadrassen? Då är den ju förkrympt och jag som konsument slipper irritera mig på att jag efter första tvätten har en bäddmadrass som är för liten!

En gravid kvinnas klagan

Jag älskar att vara gravid, och det är med sorg jag konstaterar att det inte blir fler gånger. (inte som vi planerar nu i alla fall)

Men så här på dagen D måste jag få klaga lite, även om jag tillhör skaran som inte har det lika jobbigt som många andra.

• Det är TUNGT nu! Hade jag inte vetat att det var timmar/dagar kvar hade jag nog köpt mig ett stödbälte som hjälper till att hålla upp magen.
• Halsbränna är inte att leka med! Jag har aldrig halsbränna annars. Nu kan jag knappt sitta utan att tårarna rinner och jag hostar och det bränner i bröstkorgen och... ja kom nu bebis!
• Jag är trött och orkeslös. Hatar att känna mig så här. För det gör även att jag är superlättirriterad. Jag är ju vansinnigt lat i vanliga fall, men det är skillnad. Nu VILL jag göra saker, men orkar inte! Hatar detta tillstånd.
• Att hosta är livsfarligt. Trots att jag nyss varit på toa så står bebisens huvud nu så lågt att jag läcker. Tack käre värld att det finns inkontinensskydd. Ja, knipövningar är a och o - men de hjälper INTE just nu. 
• Nej, jag vet fortfarande inte vilket kön det är på barnet. Vissa verkar tro att bara för att dagen D är här  så har jag fått någon uppenbarelse. Jag tror på ett och hoppas på det andra. Oavsett vilket det blir så älskar jag redan bebisen och vill att den kommer nuuuuu!
• Hatar denna ambivalens. Älskar när bebis rör sig, för det innebär att den lever och mår bra. Men hatar att den verkar tro att den ska kunna dyka ut genom att ta spjärn mot mina revben med fötterna och trycka sig ut på det sättet. Hörru bebis - du måste bestämma dig för att det är nu är det dags - och komma överens med livmodern om att nu kör vi, OK?
• Fördelar? Jo, en faktiskt - foglossningen är bättre! Verkar nästan som att bebisens huvud fixerar fogarna så att det inte gör lika ont längre. Vilket gör att jag glömmer bort mig och traskar på lite snabbare än förut - och då kommer sammandragningarna istället. Inte smärtsamt, men obehagligt och tröttsamt ;)

Så det finns väl bara en sak att säga: Kom nu älskade barn!

Läget

är stabilt ;)

När barnmorskan på förlossningen klämde och kände idag så tyckte hon helt klart att hon kände ett huvud i den nedre delen av min mage. Läkaren kom strax efter och bekräftade det hela med ultraljud. Jag hade kunnat pussa båda två! Inget vändningsförsök behövdes!

Men jag är ganska säker på att bebis vänt sig typ igår, för idag har jag helt annorlunda och mer onda känningar av foglossningen än vad jag haft förut. Så det är precis som att huvudet trycker neråt, även om det fortfarande är rörligt. Men det innebär ju också att bebis har två veckor på sig att fixera sig innan det är dags att komma ut.

hur man än vänder sig...

... så har man alltid rumpan bak.

I fredags var det extrabesök hos barnmorskan. Eftersom hon tyckte att bebisen inte vänt sig förra veckan så ville hon att jag skulle komma tillbaka på kontroll efter en vecka. Eftersom jag har en otroligt busig bulle i ugnen, så kunde vi konstatera att h*n förmodligen ligger på tvären.

Idag ringde jag till specialistmödravården för att boka tid för ett ultraljud. I morgon är det dags. Då ska vi till förlossningen och träffa en förlossningsläkare som först kikar på hur bebis ligger och sen blir det sannolikt ett vändningsförsök.

Så håll tummarna för mig i morgon klockan 14 är ni snälla!