Farväl Tjangi!

Jobbade halvdag idag.

Eftermiddagen tillägnades begravningen av Andreas älskade farmor. När A och hans bror var små kallade de henne för Tjangi. Numera är det ingen som minns hur smeknamnet uppkommit, men även jag har anammat smeknamnet.

Jag hade inte varit tillsammans med Andreas särskilt länge när jag lärde känna hans familj. Alla har varit välkomnande från första början, men det var något speciellt med hans farmor. Vi fann varandra direkt.

En söndagmorgon åkte hon in på sjukhuset efter en propp i lungan. 10 dagar kämpade hon på innan sjukdomen vann. In i det sista frågade hon efter sina barnbarn och barnbarnsbarn. Osjälvisk och kärleksfull.

Hon lämnar ett stort tomrum efter sig.

Drömmen som gick i kras

Ibland bestämmer livet självt vilken väg det ska ta. Något som bara varit en vag tanke, en lek, en fantasi blev plötsligt väldigt påtagligt och drömmar inför  framtiden vävdes.
Så skulle drömmarna befästas, slå rot och bli medvetna val. Men det som skulle bli en dröm avbröts plötsligt. Som att vakna upp av att man ramlar ur sängen. Var drömmen sann? Eller var den bara en dröm?

Jag kryper upp i sängen igen, drar täcket över huvudet och sörjer drömmen som inte blev verklighet.