Jag har så länge jag kan minnas haft världens sämsta morgonhumör. Det är väldigt få mornar (om någon) när jag vaknar och ärligt kan säga att jag är på gott humör. Med åren har jag dock lärt mig att behärska mig så att nära och kära inte ska råka illa ut. Tyvärr är det inte alltid det funkar - stubinen på morgonen är aningen för kort för mitt eget bästa ;)
I dag slog så morgonmonstret till. Jag är inte stolt över mig själv - främst för att det var M som råkade illa ut när monstret visade sitt fula tryne. Men som tur är så har hon en pappa som är tålamodet själv och räddade monstret från M eller M från monstret eller hur det nu var.
Tack älskling för att du står ut och redan har glömt - och förmodligen inte vet vad jag pratar om ;)
...fast nu kan du ju alltid skylla på hormonerna. :-)
SvaraRaderaEtt monster till här. Men jag har precis som du lärt mig att behärska mig... I alla fall lite mer än förr.
SvaraRaderaJapp här har du ett till monster =( Men min man fattar ingenting. Däremot min son han och jag pratar inte alls på morgonen för han är likadan. Men min man han börjar fråga saker och hålla på när jag går upp.... då blir jag inte rolig! Speciellt innan frukost. Men däremot Claris hon är det inte heller nå problem med jag tror hon redan nu vet eller så är hon likadan!!!
SvaraRaderaNär man är i slutet av graviditeten kan man komma undan med mycket ;)
SvaraRaderaHåll ut och krama M lite extra.