De är så små när de är nyfödda! och tänk vad fort man glömmer. Eller man... jag glömmer i alla fall. Det är så fascinerande hur de är de små liven. Helt oförstående inför det som händer, för de har ju inte varit med om det förut. Men så góa och fina, varma och fyllda med hopp. De är sanna små mirakel! och det enda man vill är att se till att de har det bra. Sen växer de och utvecklas och jag förundras vidare. Men det är något visst med de allra minsta. Det är något i deras väsen som talar högt till mig och som säger att det finns stunder i livet när det inte är meningen att man ska göra mycket annat än att sitta i en soffa och lukta på ett litet huvud.
Japp, jag har hälsat på hos Wilma och hennes föräldrar idag. Det slutade med att jag åkte ensam. Barnen är snoriga och hostiga och jag vill inte utsätta en 14 dagars för deras baciller. Men barnen får chans att träffas någon annan gång. Det har jag lovat Malva som förresten undrade häromdagen varför bebisar är så små. Jag svarade att det är för att de ska få plats i mammans mage och det svaret nöjde hon sig med. Malva har för tillfället förvandlats till fröken "varför". Ibland kan jag få det märkligaste frågor. Vid kvällsmaten idag undrade hon varför jag hade en svart tröja på mig. Vad svarar man på det? För att jag inte ska frysa? För att jag kände för det?
Jag: Varför undrar du det?
Malva: Vet inte.
Jag: Frågade du bara för att fråga?
Malva: Ja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar