Baby Blues

Det är bara att inse att jag är drabbad...

Visst saknade jag A och M när de var borta fredag-lördag, men mest var det skönt att bara behöva tänka på mig själv och lite på F.

Jag är konstant trött, (i natt sov jag i 10 timmar och var ändå trött under dagen)
Jag blir irriterad över totala småsaker. Får lägga band på mig för att inte bli arg på A för att han inte gör saker på det sätt som jag tänkt mig eller i den sekund som jag ber om dem. Jag blir sur på mig själv för att jag blir sur på alla andra. Och exploderar när någon frågar hur det är.
Känns som att det enda jag gör är sitter i soffan med ena bröstet i munnen på F som aldrig verkar vara riktigt nöjd. (fast egentligen vet jag att det går timmar mellan gångerna han ammar och däremellan sover han eller "pratar" och ler - han är en väldigt nöjd bebis!)
Det känns som att jag inte får något vettigt gjort på dagarna. Eftersom jag är hemma så vill jag hinna med lite annat än att bara släcka bränder. Men för tillfället så känns det som att det enda jag gör är att plocka bort M:s leksaker från golvet och i nästa ögonblick så har hon dragit fram dubbelt så mycket. Så jag ber henne att hjälpa mig att städa och så plockar vi hennes leksaker igen och igen och igen... Att få ut den rena tvätten från tvättstugan till våra respektive garderober har för mig blivit ett berg som blir mer och mer omöjligt att bestiga :(

Till råga på allt så kom M hem med feber igår. Hon hade gråtit i bilen hela vägen hem dvs i ca en timme. Idag är febern borta känns det som för hon var inte lika varm, men hon har haft nära till gråt hela dagen. För tillfället finns det få saker som irriterar mig lika mycket som när M gråter till synes utan anledning. Och de senaste dagarna har det varit en hel del gråt. Nu ikväll har hon hostat och jag är täppt i näsan. Jag känner redan att morgondagen inte kommer att bli någon höjdare. A är på jobbet och jag ska ensam ta hand om två barn. Känslan av att inte riktigt räcka till blir än mer påtaglig när jag hör M leka med sina dockor och säga
-Vänta lite!
-Kommer snart!
-Jag ska bara...
Och när hon ropar på mig och jag svarar att jag kommer, så frågar hon -strax?

Jag vet att det är en del i att få ett syskon - att man som äldre får stå tillbaka och vänta på sin tur. Jag vet också att hon inte kommer att minnas detta när hon växer upp (Jag minns ju inget av hur det var när min bror föddes och framför allt minns jag inte att han kom och "tog" mamma och pappa ifrån mig, så jag tror inte att M kommer att känna så heller när hon blir äldre) men just nu märker jag ju att det påverkar henne. Hon är mycket mammigare än vad hon varit samtidigt som hon knyter an till A på ett helt annat sätt nu när hon vet att jag inte alltid har möjlighet att komma när hon vill. Samtidigt så värmer det mammahjärtat att se med vilken ömhet och kärlek hon närmar sig sin lillebror. Det ska pussas och kramas, gosas och mysas. Mina gullungar.

Så, tack för att jag fick skriva av mig, nu känns det redan lite bättre. Dels för att jag vet att jag är föräldraledig från mitt arbete just för att ta hand om F och inget annat. Och dels för att jag vet att för varje dag som går kräver F aningens mindre och kan lämnas ensam på en filt på golvet lite längre stunder. Så snart kan jag säkert få något litet gjort på dagarna som gör att jag känner mig mindre värdelös.

En lösning på min lilla depp är kanske att sätta upp realistiska mål för varje dag. Sådant som jag vet att jag kommer att hinna/orka med. Det är ju alltid roligare när man kan stryka något från listan.

Så morgondagens mål är att baka noblessegömmor och chokladmuffins tillsammans med M inför hennes födelsedag på tisdag. Borde vara fullt möjligt att uppnå. Visar resultatet i morgon.

Tjing!