ett kärlekens mirakel

Dopet var kl. 14. Av någon anledning var jag nervös. Mer nervös än på min bröllopsdag faktiskt! Det höll på att gå åt skogen. M var hos mormor och morfar och när jag kommer dit med F i vagnen möts jag av A som berättar att M har kräkts. Lovely med en magsjuk storasyster tänker jag!  Tack och lov pratade jag med mamma som sa att M suttit i hennes knä och fått en hostattack så att det kom upp lite kräk, men det var mer som när det rinner över på en bebis. Vi avvaktade lite, men eftersom M åt som en häst och var som vanligt bestämde vi oss för att det bara berodde på hostandet. (vilket även stämde för hon har mått super sen dess)

Vår lilla familj och mormor åkte till kyrkan till 13 så att jag kunde repa min sång med organisten. Mormor fick följa med eftersom vi inte ville att M skulle känna sig övergiven när vi andra skulle stå därframme.

Dopet gick bra, alla tre dopbarnen var glada och tysta nästan hela tiden. Sången gick bra, även om den var alldeles för låg i tonart. Jag var ju inte så övertygad om det här med att dela dopgudstjänst med andra barn, men jag måste säga att det var långt över förväntan. Jag sjöng, en av F:s faddrar läste evangeliet om Jesus och barnen, jag sjöng, min bror hällde i dopvatten och jag läste förbönen. Det kändes skönt att vi var så aktiva, det känns mer personligt så.

det kommer mera...