Tja, vad ska man säga? Ett steg tillbaka och ett steg fram?
Lade M kl. halv 8. Läste en lång saga och pussade godnatt. Frågade om lampan skulle vara tänd eller släkt och så sa jag att jag skulle gå och diska flaskan. OK fick jag till svar. Medan jag diskade var M tyst. Hon ropade på mig när jag var nästan klar och jag svarade att jag kommer. Så gick jag in till henne och satte mig på golvet, på precis samma plats som igår. Det tog inte ens fem minuter så började hon gråta. Sen grät hon konstant i nästan en timme. Jag gjorde mitt bästa för att ignorera henne, men lade henne ner och sa godnatt när hon satte sig upp, men annars pratade jag inte med henne.
Efter en timme orkade inte jag längre. Inom mig ville jag bara skrika - Sluta gråt och sov istället! Men jag vet ju att det inte skulle hjälpa. Så när jag tappade tålamodet plockade jag upp M och vi gick ut till TV-rummet. Där kramade jag om henne ordentligt och frågade varför hon grät. Jag fick inget svar, men hon slutade i alla fall att gråta. Så fick hon syn på sin Duplo-Nalle Puh och grabbade tag i den. Jag tittade på henne och frågade om vi skulle dricka lite vatten innan vi gick tillbaka till sängen för att sova. Vi kom överens om att hon skulle få välja en nalle att ha med sig i sängen och så gick hon leende tillbaka till sitt rum - kröp upp i sängen och började prata med Nalle Puh. På mindre än 10 minuter sov hon!
Jag har för mig att min stora blev svår att natta där någon gång vid två års ålder, typ som att han gick igenom en fas. Det gick i alla fall över, och det enda vi gjorde var att försöka hålla på rutinerna. Fast det är hima svårt när de är ledsna.
SvaraRaderaJa dessa nattningar är lite jobbiga i bland =( Vi har kommit ur rutinerna helt nu när Claris är så hostig. Då får hon sova med oss så att jag har koll på henne ;-) Kämpa på helt rätt att ta upp henne en stund det fixade du bra!!!
SvaraRadera