I förrgår natt, runt halv tolv hörde vi ett illvrål och M grät med panik i rösten. A sprang in till henne och jag hör hur hon säger nåt om spöken igen. Resten av natten fick hon naturligtvis sova hos oss. Nu har det inte varit fler spökincidenter, men jag väntar på nästa. Har talat med vänner som har eller har haft barn i samma ålder och det är tydligen så att det runt 2,5-3 års ålder är vanligt med en fas när barn tror på och är rädda för spöken.
Har dina barn haft en sådan fas? Hur gjorde ni för att hantera rädslan?
Walter pratar om spöken. Kan helt plötsligt peka på nåt i ett hörn eller på märket på tex tvn och säga "pöke". Mer nyfiken och förvånad än rädd, ibland "spelar" han rädd. Tror det är för att han tror att man "ska" vara rädd för spöken. Vi säger bara "Är det ett spöke där?" "Ja". Och så går man fram och säger "nej, det är inget spöke" och det har han nöjt sig med hittills.
SvaraRaderaHoppas M slutar vara rädd, inge kul när de 'r det. //Malin