Högt i tak

För någon månad sedan blev jag inbjuden till en sluten grupp på FB av en bloggvän. Gruppen består av kvinnor som blev mammor i november 2011. Många av dessa kvinnor har hängt ihop sedan de var gravida på ett annat forum på nätet innan de skapade gruppen på fejjan. Jag tyckte det var kul att bli medbjuden för att kunna prata om och diskutera allt mellan himmel och jord som rör våra bebisar, men självklart även annat som hör livet till.

Igår var det så en medlem som ville starta en viktminskningstråd i gruppen. Jag och ett fåtal till var rädda för att fokus skulle skifta från att vara en grupp som behandlar allt i livet till att bli en grupp där alla diskussioner bara handlar om mat och träning för att gå ner i vikt.

Tyvärr blev jag varse hur svårt det är att uttrycka sig i skrift. Jag föreslog att om det var många som ville fokusera på viktminskning så kunde man kanske göra en systergrupp där man kunde peppa varandra och tala om hur bra eller dåligt det gått. Men oj, fick jag på fingrarna där. De andra i gruppen ville inte att vi skulle börja styra och ställa och sätta upp regler för vilka ämnen som var tillåtna och någon var beredd att lämna gruppen för att stämningen blivit så dålig. Flera skrev att det var synd att gruppen som haft så högt i tak och där man kunnat fråga om allt skulle bli styrd.

Nu reagerar jag! Jag tycker att alla i gruppen verkar vara väldigt gulliga och trevliga. Samtalsämnena och frågorna har varit väldigt varierande och mer eller mindre intima, inget har varit förbjudet och allt tillåtet. Men är det att ha högt i tak? Att lägga ut en bild på sitt barn eller ställa en fråga och bara få bekräftelse eller goda, snälla råd, är det att ha högt i tak? Att aldrig tycka olika, att aldrig ta en konflikt, är det att ha högt i tak?

För mig är högt i tak att man får (kanske till och med bör?) säga sin åsikt, oavsett om den är bekväm eller inte, rätt eller fel. Och att gruppen sedan kan diskutera sakligt, utan att de som diskuterar omedelbart blir osams eller beter sig illa. Att man lämnar diskussionen med vetskap om att man tycker olika, men att det är ok.

Det mest ironiska i det hela som jag ser det är att någon skrev att vi i gruppen, precis som i alla relationer haft vårt första gräl. Det som jag ser som ironiskt är att jag aldrig grälat med någon, jag har aldrig känt mig ledsen, sårad eller kränkt. Jag har inte ens varit irriterad eller upprörd. Jag informerade bara om att jag tyckte olika och att jag inte ville att gruppen skulle byta fokus. Men tyvärr uttryckte jag mig inte tillräckligt tydligt  - vilket som sagt är svårt i det skrivna forumet. Någon eller några har tagit illa vid sig av vad jag skrivit. Personligen kan jag tycka att det blivit en höna av en fjäder, men jag vågar inte skriva det i gruppens forum. Jag vill gärna vara med där ett tag till för trots att F är mitt andra barn så har jag en del frågor och funderingar som jag får svar på i gruppen.  Men jag kommer att passa mig för vad jag skriver i fortsättningen. Är det att ha högt i tak?