Dag 18: Tack, men nej tack

Jag mår så himla bra! Jag måste bara få skriva det. Jag är motiverad, shakerna, även de smaker som jag inte jublar över, glider ner tre gånger om dagen utan problem. Jag dricker vatten så att jag är otörstig och ohungrig. Kilona rasar och livet leker helt enkelt.
Men så träffar man någon som vet bäst. Alla känner någon som… min syrras killes brorsas jobbarkompis fick problem. Bla bla bla. Jag vill inte höra!!! Det finns alltid människor som ska se det negativa i allt.

–Är det inte lite väl extremt att inte äta alls? Jo, det kanske det är, men det funkar för mig. Att äta mig ner i vikt har jag försökt med i 20 år utan tillräckligt resultat.
– Klart att det är lätt att gå ner i vikt när man inte äter! NEJ, det är inte lätt. Jag VILL självklart äta, men jag väljer att göra det här i ett tiotal veckor i mitt liv, för att slippa vara överviktig i resten av det.
–Men du är ju inte så tjock! Tack, men jo, jag är tjock.

Och så väntar jag bara på:
-Men hur mycket mer ska du gå ner egentligen? Nu är du ju så smal och fin, räcker det inte snart? Nej, det räcker inte förrän jag har nått mitt mål. Målet är realistiskt. Jag vill inte vara överviktig, jag vill inte vara underviktig. Jag vill vara normalviktig.

Det som fascinerar mig mest är att de flesta som har negativa åsikter är människor som är normalviktiga, som inte har haft viktproblem. Jovisst. Många pendlar lite upp och ner i vikt. Man går upp över julen och jobbar bort det under årets första veckor. Men det är inte att ha ett problem anser jag. Det är som om en ickerökare skulle ge råd till en rökare och säga att det inte är svårt att sluta röka, eller att en metod är lättare än någon annan. Har man inte varit där vet man faktiskt inte hur det är!

Jag har bestämt mig. Jag måste få göra det på mitt sätt. Jag har bestämt mig för att gå ner i vikt och att lyssna på kroppen så att jag mår bra. Skulle jag inte må bra av det här så slutar jag. Men jag mår bra, och jag fortsätter.

Så om du läser det här och är orolig på riktigt, för att jag verkar må dåligt av min kur – prata med mig. Annars uppskattar jag ett och annat uppmuntrande ord.

Till er därute som frågar, är nyfikna, peppar och säger grattis när kilona försvinner. TACK ni är guld värda och gör min resa lite lättare.